Sterosonic

Då var det Nata här! Vi har det rätt bra här i landet down under! Vi har äntligen fått vår lägenhet vilket känns himla skönt, då vi äntligen kan känna en liten comfort zone och börja fokusera på jobbletandet. Vandrarhemmet var faktiskt riktigt bra, jag som aldrig bott på det viset förr var lite nojig över det men vi hamnade med ett gott o relativt lugnt gäng vilket gjorde det hela till en väldigt bra upplevelse. Och under söndagen gjorde jag min festivaldebut!

Sara och Sofie som varit här sen i september hade nämligen bokat biljetter till Stereosonic och när jag såg att Calvin Harris skulle dit blev jag väldigt sugen på att hänga med dem. 

Så trots att jetlagget låg som en aura runt huvudet bestämde jag mig för att införskaffa mig en biljett och följa med dem dit, vilket jag inte skulle ångra!

Natas dreamboy skulle nämligen också dit ;) Eller det är åtminstone vad Catta kallar honom, själv är jag inte så säker på det haha.





Jag mötte upp Sara o Sofie vid lunchtid nedanför klockorna utanför Flinders Station vilket är en känd mötesplats här i Melbs och sedan försökte vi klura ut vilken platform vi skulle till och vilken riktning vi skulle åka. Efter att ha stått där och funderat en bra stund upptäcker Sara att det står att alla tåg från plattform 8 o 9 går till Melbourne Showgrounds... Vi känner oss lite smått tröga men hittar fram till rätt tåg, och för att bearbeta bort jetlaggen passar jag på att sänka en redbull. 
 

 


Väl framme på Showgroundsen står en liten folkskara utanför insläppet och vi undrar vad felet på det är för att det inte går in, men så inser vi att tåget tog oss fram mycket snabbare än vi tänkt och att festivalområdet ännu inte öppnat. Jag blir en aning besviken för att det är så lite folk.. Hur ska jag kunna få en grym festivalupplevelse när det knappt är någon där? Det var förvisso ganska kyligt och kallt och regnet hade försökt duscha bort hela Melbourne under natten och förmiddagen och jag ångrade att jag inte tagit med mig en varmare kofta. Men snart skulle alla tvivel försvinna, vi skålade med en hederlig Kopparberg var och snart började folket svämma in!

Nån sväng till the ladies room blev under den närmsta timmen behövligt och ur ett bås stormade en kille ut och skakade min hand. Mums, var min första tanke! Han presenterade sig som Andy till oss alla tre och verkade sväva på en annan planet, han bad iaf om mitt nr men blev att han gav sitt till mig istället. Så sa han att han hör av sig senare men innan han ens vänt sig om hade jag redan deletat hans nummer.. Poor fellow.. På väg tillbaka till musiken sprang vi in i ett gäng superheros! De var ett riktigt härligt gäng som glatt o gärna ville fotograferas och dansa runt och visa sina superkrafter!



 

Ju mer klockan blev, ju mer folk sprang det omkring och desto varmare blev det° Jag och Sara skulle ta och förtära lite mer vätska (viktigt att dricka när man hoppar runt mycket!) och då sprang vi in i tyskarna som jag snackat en del om, och Sara höll med mig: Max var sjukt söt/snygg/fin/nice eller vad man nu vill kalla honom. Vi snackade med de en stund och bestämde lite smått att vi skulle träffas senare.  Vi höll mest till på stora scenen, ballast där så klart, men när Max messade att vi skulle komma till en av de andra scenerna och kolla Timmy Trumpet med de gjorde vi det. Han där Timmy Trumpet var rätt galen, hoppade på DJ-båset och stod på händer samtidigt som han blåste i sin trumpet, inget jag skulle ha lyckats med, i alla fall inte utan att ha sönder något!


Tiden tickade iväg och det blev dags för Will Sparks på the main stage, vi lämnade killarna (finns faktiskt massa ögongodis här i Melbourne så ingen större förlust!) och intog partymodet! Nu fick vi nästan tränga oss fram och festivalandan var på topp!

Efter det sätter minnesluckorna sig i... (joke) Det nästa jag minns är att jag sitter på en killes axlar och ser hela festivalområdet och tusentals glada skrikande och taggade människor runt omkring mig, på scenen står Calvin Harris och ser så där fabulous ut och det är svårt att känna något annat än lycka i just den där stunden!



Äntligen fick jag se honom live, vi ville ha sätt honom när vi bodde i London 2011, på vår stammisclub Oceana men något gick snett och vi dök upp fel dag.. Fast nu spelar det ingen roll längre, fick se honom i Melbourne, Australia istället med två goa och härliga tjejer vilket nog vart mycket bättre! :D




Kvällen föll med sitt vackra mörker, Tiësto intog scenen, alla ljuseffekter som strålades ville man ta på, musiken dunkande, hela folkmassan sjöng med och känslan var magisk! Vi flög, vi svävade och en kille jag precis trampat på fötterna försöker säga något till mig. Jag lyssnar knappt men så uppfattar jag ordet "shoulders" och jag nickar, snart sitter både jag och Sara uppe på två brittiska grabbars axlar och det som nyss kändes magiskt maxas två gånger till! WOW 



That's all for mee, this time, see yaah! xx



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: